from your dear sepe
Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bo såhär.
Små vita sockerbitshus, klängväxter över hela väggarna och fönstren, barnen åker gamla trampmopeder utan hjälm från att de är 11 år gamla och man kan slå sig ner under en palm med en kopp te i en pytteliten glasmugg. Legenderna har egna bänkar där de samlas om kvällarna och spelar dam eller schack med en skruttig gammal radio som någon givmilt tagit med och spelar en kanal synonym med sveriges CityRadio. En kille i likadan hatt som Abo i Aladdin säljer glass och snurrar runt struten och vaniljkulorna i händerna så att en liten blond flicka i blå klänning skrattar glatt och inte kan få tag på den. Marknaden är en enda hysteri och allting stavas F-E-J-K men vad gör det när man blir bjuden på gratis äppelte.
Taxikön är hysterisk och alla chaufförerna är så skickliga att de på stubben skulle fått en plats i vårat landslagteam i racing. Han hänger sig på tutan och trasslar oss sedan, efter resten av karavanen av gula bilar med krångliga telefonnummer klistrade på sidorna, ut genom folkmassorna som i princip gnuggar rumpa med de där telefonnummren på bildörrarna och inte bryr sig ett skit i det. Det är liksom normalt. När vi sedan så småningom rullar ut på en riktig väg, ut ur centrum, och människorna istället myllrar fram längs de smala jordbelagda trottoarerna längs sidorna, när chauffören slår på någon spansk "Santa Maria"-salsig dänga på max på bilradion och fönsterrutan är nedfälld och mitt hår blåser alldeles lagom kring ansiktet - då känner jag mig, likt Angelina Jolie och Penelope Cruz innan de gjorde Big Bang Hollywood, som huvudrollsinnehavaren i någon latinamerikansk B-film.
Och jag trivs med det. Rätt nöjder faktiskt. Så jag kopplar på en kisande, >>långt-bortom-horisonten<<-blick och låtsas som att en kamera filmar mig från andra sidan rutan när vi tutar i 100 knyck genom en stad som har alldeles för mycket asfaltsgropar för att köra i 100 knyck i. Höga trottoarkanter och blinkande skyltar och maffiabossarna med temuggarna och småkillarna med lockigt, mörkt hår som åker moppe utan hjälm. Och så lite Santa Maria.
Hela världen har gått och blivit sepe, I tell you. Man går och undrar och gnyr och gräver och tittar på andra och jämför och hatar och byter och velar och ditten och datten. Och man tänker att oj vad hon är smal och oj vad hon är snygg och oj vad hon passar i grönt och att OJDÅ om inte hon är nöjd med sig själv, hur fan kan jag då vara det? jag måste sluta vara nöjd med mig själv, jag måste ha tappat verklighetsuppfattningen eller något. Och i den spegeln ser man lite mer långsmal ut och i den kjolen ser man inte mina lovehandles.
Det är jävligt svårt att fejsa att man egentligen är född till det mesta (okej, om du väger tvåhundra kilo BÖR du ägna ett tanke åt att kanske förändra dina vanor) and that's it. Tänk vad lätt det skulle bli att slippa fundera. Linnea äter tre gånger så mycket som min pappa och kan krama sig själv två varv iallafall medan jag tränar som ett as och äter lika förnuftigt som en triathlon-löpare och ändå får jag varken muskler eller mindre midjemått - jag är helt enkelt gjord för att dallra.
När är man nöjd egentligen?
Och för vems skull gör man det?
Idag såg jag ett kort på mig själv och jag höll ärligt talat på att spy. Jag begriper liksom inte hur jag kan ha pojkvän.
Men hey, hur bra ser Paris H ut utanför röda mattan?
Så om världen nu är upp och ner och in och ut så kan den väl få vara upp och ner och in ut.
Hej, här är jag och jag är jävulskt duktig på att dallra!
Förhoppningsvis accepterar väl någon en.
Jag lägger mig tillrätta med tanken att det räcker med att bara vara sepe.
(speaking of sepe måste ni kolla in ofeliaemmas inlägg "I en annan del av Brunnsvik", a-ess-ge garanterad!)
härliga picccs. åh ja ja har en femtiöring faktiskt :D men ne..JA ja vill ha paketet så fort du kmr hem hellst på posten, är de bara att klistra på dom på kroppen? puss
