den mänskliga hamstern
Övrigheter (ett ord? mitt ord!) en söndagkväll : speaking of att käka på restaurang i Åre ger jag härmed en stark rekommendation till omvärlden; alla människor som önskar ett decent första intryck av mig bör aldrig (repeat: aldrig) bjuda ut mig på en dejt som kretsar kring att käka middag. Visst kan jag stolt beskriva mig själv som rutinerad latte-drickare, men när det kommer till att förtära fast föda man måste tugga mer än två gånger ligger jag som sjuttonåring fortfarande på en relativt låg nivå i utvecklingen. Som en femåring, ungefär.
Jag kan inte snurra pasta runt en gaffel.
Jag överbelastar alltid mitt tortillabröd.
Jag kan knappt äta med pinnar.
Jag har jätteliten mun och är oftast jättehungrig vilket innebär att om någon vid ett sådant vanligt tillfälle som exempelvis vid en skollunch fösöker föra en vardaglig konversation med mig över bordet får de oftast till svar endast ett gäng nickar, ett gurglande eller två samt ett blåsfisk-ansikte med tillräckligt med käk i kinderna för att föda ett helt kompani på fotvandring till Timbuktu.
För att jag ska ge mig på någonting i min egen size måste jag gå ner på lösviktsgodis-nivå. Alternativt vindruvor, på sin höjd mandarinklyftor. Tro inte att jag inte har försökt tygla mig, för det har jag. Men då jag inte kan sätta fingret på vad det är som driver min glupskhet har jag inte heller kunnat skapa mig något slags rehab-program för att avvänja min hetsätning. Jag är liksom en bulimiker som inte vomerar (vilket förstås bådar fruktasvärt gott inför jul...NEJDÄRSKOJADEJAGBARAFÖRDETGÖRDETJUINTE).
I vilket fall som helst; jag är inte skapad för att njuta av mat. Jag är en maskin. Så i offentliga sammanhang tänker jag hålla mig till vätskor i glas och muggar samt tilltugg med en storlek mindre än 4 kvadratcentimeter.
Jag kan inte snurra pasta runt en gaffel.
Jag överbelastar alltid mitt tortillabröd.
Jag kan knappt äta med pinnar.
Jag har jätteliten mun och är oftast jättehungrig vilket innebär att om någon vid ett sådant vanligt tillfälle som exempelvis vid en skollunch fösöker föra en vardaglig konversation med mig över bordet får de oftast till svar endast ett gäng nickar, ett gurglande eller två samt ett blåsfisk-ansikte med tillräckligt med käk i kinderna för att föda ett helt kompani på fotvandring till Timbuktu.
För att jag ska ge mig på någonting i min egen size måste jag gå ner på lösviktsgodis-nivå. Alternativt vindruvor, på sin höjd mandarinklyftor. Tro inte att jag inte har försökt tygla mig, för det har jag. Men då jag inte kan sätta fingret på vad det är som driver min glupskhet har jag inte heller kunnat skapa mig något slags rehab-program för att avvänja min hetsätning. Jag är liksom en bulimiker som inte vomerar (vilket förstås bådar fruktasvärt gott inför jul...NEJDÄRSKOJADEJAGBARAFÖRDETGÖRDETJUINTE).
I vilket fall som helst; jag är inte skapad för att njuta av mat. Jag är en maskin. Så i offentliga sammanhang tänker jag hålla mig till vätskor i glas och muggar samt tilltugg med en storlek mindre än 4 kvadratcentimeter.
Kommentarer
Postat av: amanda
HAHAHAHHA, jag skulle gärna bjuda ut dig på middag bara för att få se dig misslyckas med att snurra pasta på en gaffel!
Postat av: victor
Hej, Åldrandet förtrycker,torterar och dödar massor med gamla människor varje dag ,Jag tycker vi ska besegra åldrandet och rädda gamla människor från ofrivillig död.
Så om du är för livet och emot åldrandet kolla in min blogg och hjälp till att krossa åldrandets skräckvälde.
Trackback
