the art of a buj

Dagens stora misstag var att berätta för segerström att jag är född i stockholm.
Han kommer nog aldrig någonsin låta mig vara ifred igen.



(för att riktigt förstå hela historiken till detta föreslår jag att inlägget från julafton läses före detta)

Mitt under tävlingsdag i backen kommer pappa fram till mig och ser allvarlig ut.
"mamma ringde nyss"
"... jaha?"
"hon har fått vinterkräksjukan"
"..."

En timme senare gör han det igen.
"mamma ringde nyss"
"... jaha?!"
"lillebror har också fått vinterkräksjukan"
"...!"

Jag vill göra det så klart som möjligt att jag inte är hypokondriker. Detta kan till stor del ligga i att jag aldrig dragit på mig någon värre åkomma än vattkoppor, jag och mitt bergsäkra immunförsvar har liksom inte haft så många trumatiska upplevelser ihop, men jag är liksom överlag inte särskilt rädd för att bli sjuk och springer inte runt och dränker min omgivning i desinfektionsmedel som en eller annan längdåkare (förlåt, er det berör) vintertid. Men när mamma blir utslagen efter att endast ha hälsat på kusiner som varit symptomfria i tre dagar, då slår jag bannemej på defensiven. När det gäller åkommor som går under kategorierna "luftöverförbart virus" och "smittsamt i 4-5 dagar efter att symptom upphört" kopplar jag bannemej på defensiven. Och uppenbarligen är ramarna för rädsla biologiskt överförbara, för jag har aldrig någonsin hört min pappa säga "vi kan inte åka hem".
Vi kan inte åka hem, för vårat gula hus på alvägen är totalt förgiftat av små ondsinta kräk-basillusker som garanterat kommer att gå till attack bara vi sticker näsan innanför dörren.
Men vad gör man när man är hemlös?

Till att börja med började jag se syner som fick mitt liv att börja passera i revy. Nyårsfirande på Scandic City i sundsvall med pappa. Till att fortsätta med erbjöd victorias familj (som under kvällen skulle bege sig till sälen) oss att bo i deras hus i några nätter - vilket även det fick mig att bli lite skakis, skulle jag och min dåliga koordination sabba en vas eller nåt i deras fina villa i Olsbacka skulle jag aldrig kunna leva med mig själv igen.
Medan pappa låg klistrad på telefonen i hopp om att få tag på boende i en nyårs-överbokad fjällvärld fick jag ett sms av min käre vän och klubbkamrat rebecka (egenskaper: godhjärtad, mörkhårig, ägare av stuga i Hamra):"Jag har pratat med pappa och ni kan bo hos oss!"

Sundsvall-Gävle-Tänndalen, det blev en jädra road trip.
Och jag tror aldrig jag känt mig så ond som när mamma stod i fönstret hemma och vinkade till mig genom rutan efter att hon sprungit runt hela huset och packat mina och pappas grejer för att sedan ställt väskorna ute på trappen så att vi kunde ta dem. Vi behandlar dem som att de hade typ rabies eller något, vi flyr 40 mil norrut för att slippa kräket.





förlåt emma för att jag sabbade nyårsfirandet
förlåt albert för att vi inte kan fika
här är det 15 minusgrader
johanna-rebecka-andré ska åka skidor