the art of a buj

håkan bråkan vår kung

Tänk er känslan.
Varm kväll, solbrillorna har precis ålt av. I egenskap av sena as hell banar vi oss fram i en folkmassa som samlats framför scenen likt ett gäng packade dillsillar. Hamnar så långt fram att vi når vattenglasen som sträcks ut över staketet.
En entré. Ett vrål.
En upplyst guru på scen.
Redan efter Tro och tvivel värker halsen. Publiken lyser rosa och alla händer är i luften och när den spralliga, spinkiga människan studsar runt på scen som en spattig unge och sjunger om vad Maria säger och om att ramla ner. Även om man nu inte skulle hoppat på stället själv hade man garanaterat studsat upp och ner av gunget i asfalten.
Folk grabbar vattenglasen och kastar dem över huvudet. Och vi sjunger med tills rösten inte längre håller, då kraxar man så gottman kan eller skriker rakt ut istället. Emma fällde en liten tår på "det är så jag säger det".
Och vi nuddar sensommarhimmelen med fingerspetsarna. Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.
Det är högtidlighet. Det är lök.
Det är förbannat jävla lyckat!

jag fällde en STOR tår och ja, vi ska shoppa rumpan av oss, dej med :$ thank's for a good night btw! :D jag är sjuk :(((

Åh, jag såg honom på P&L i början av sommaren. Mina tårar rann också när han slutade med 'det är så jag säger det'. Han är en fenomen, det långa snöret med de fina sångerna :) och timo såg du också, din lyckos. Mer festival åt folket! /Sofia Sagerdal. (adda msn om du vill [email protected])